Mogen att prata barn?
Efter en sjuhelvetes trevlig skidvecka med gott sällskap och fint väder i Åre är man åter tillbaka till Växjö och verkligheten.
Hur som helst. Mitt topic ikväll blir som, logiskt nog, topic lyder: barn och deras bihang.
Jag tar mitt första exempel från verkligheten, som inträffade på dags-tåget hem från just Åre. Vi lyckades hamna i en vagn, läs dagis, som var knöka fullt av barn. Utan att överdriva så var det lätt 20 barn i vagnen. Mina erfarenheter av barn är inte de bästa. Utan att direkt har något emot barn så tål jag helt enkelt inte en viss sorts barn och deras uppförande. Och för att undvika att dra alla över en kam så gäller inte detta alla barn, som tur är.
Från 10.00 till 17.30 var det konstant krig i vår vagn. Allt skrik, bråk, tjutande, whinande, springande gjorde inte min avsaknad av barn något större alls. Och sedan att föräldrarna, barnens föräldrar, inte gjorde ett dyst åt saken är än mer skrämmande. Barn är som en oskriven bok, tom på både information och text. Därav rollen förälder. Lär de vett och etikett, ju tidigare desto bättre. Nu är undertecknad en mellan tummen och pekfingret en halv-färdig-skriven bok bara.
Jag är visserligen en förespråkare för ordspråket "låt barn vara barn". Men med viss restriktion. Barn ska leka och ha kul men det finns tillfällen då man helt enkelt måste ha mindre roligt.
Att ett barn på cirkus 6-7 år har attitydsproblem är i mina ögon något oroande. Mig veterligen är detta inte barnens fel, utan deras lärare, i detta fallet föräldrarna. Och det är detta ansvaret man som förälder ska bära på i 18 års tid.
Det ansvaret, imo, känns väldigt avlägset. Utmaning att forma och uppfostra ett barn är i och för sig lockande men inte just nu. Kanske inom en snar framtid. Kanske aldrig.
En liten sarkastisk notis till min nyrakade vän Fredrik och hans senaste inlägg.
"Bästa svaret på "hur mår du" frågan är; Är du någon jävla doktor eller."
Farewell.
Hur som helst. Mitt topic ikväll blir som, logiskt nog, topic lyder: barn och deras bihang.
Jag tar mitt första exempel från verkligheten, som inträffade på dags-tåget hem från just Åre. Vi lyckades hamna i en vagn, läs dagis, som var knöka fullt av barn. Utan att överdriva så var det lätt 20 barn i vagnen. Mina erfarenheter av barn är inte de bästa. Utan att direkt har något emot barn så tål jag helt enkelt inte en viss sorts barn och deras uppförande. Och för att undvika att dra alla över en kam så gäller inte detta alla barn, som tur är.
Från 10.00 till 17.30 var det konstant krig i vår vagn. Allt skrik, bråk, tjutande, whinande, springande gjorde inte min avsaknad av barn något större alls. Och sedan att föräldrarna, barnens föräldrar, inte gjorde ett dyst åt saken är än mer skrämmande. Barn är som en oskriven bok, tom på både information och text. Därav rollen förälder. Lär de vett och etikett, ju tidigare desto bättre. Nu är undertecknad en mellan tummen och pekfingret en halv-färdig-skriven bok bara.
Jag är visserligen en förespråkare för ordspråket "låt barn vara barn". Men med viss restriktion. Barn ska leka och ha kul men det finns tillfällen då man helt enkelt måste ha mindre roligt.
Att ett barn på cirkus 6-7 år har attitydsproblem är i mina ögon något oroande. Mig veterligen är detta inte barnens fel, utan deras lärare, i detta fallet föräldrarna. Och det är detta ansvaret man som förälder ska bära på i 18 års tid.
Det ansvaret, imo, känns väldigt avlägset. Utmaning att forma och uppfostra ett barn är i och för sig lockande men inte just nu. Kanske inom en snar framtid. Kanske aldrig.
En liten sarkastisk notis till min nyrakade vän Fredrik och hans senaste inlägg.
"Bästa svaret på "hur mår du" frågan är; Är du någon jävla doktor eller."
Farewell.
Kommentarer
Trackback
