baskerbo

I alla år har devisen varit följande. Jobba hårt så får du dina välförtjänta pengar, men inte är det så nuförtiden. Nu kan man tjäna pengar på vad som helst. Jag menar verkligen vad som helst också. Man kan tjän pengar på att skriva så kallade "fjortisbloggar" En fjortisblogg är en blogg som mestadels består av bilder på personen som har bloggen och vad denna person gör på sin så väldigt händelserika fritid. Den viktigaste aspekten är att den bloggande personen är mer värd än alla sina läsare och alltid är tvungen att påpeka hur pass snygg, vacker, trevlig och populär man är. Sanningen är.

Detta är det största bedrägeri som någonsin har ägt rum i vårt land falukorv. Det är de osäkra människor som söker sig till dessa bloggar för att kopiera en människas sätt att vara, men jag kan lova att personerna som skriver dessa bloggar inte är ett skvatt som de är i sin lilla bloggvärld. Ingen sund människa i världen uppskattar det dryga sättet som de beskriver sig själva på. Det man egentligen gör är att man utnyttjar människor som är osäkra i sig själv att bli någon slags nickedockor åt sig själva. Men den personen som är mest osäker är inte den som läser bloggen och tar efter, utan det är den personen som skriver bloggen och skryter om hur rik och snygg den är.

Vi på Baskerbo vill inte spy galla över bloggarna utan de som läser och uppmuntrar folk att fortsätta.

Puss F & D

Fredrik är här igen efter en "liten" tids frånvaro. Anledningen till denna vacans är att jag inte har orkat eller haft viljan att skriva om mina tankar. Jag har istället försökt sprida mina ord i världen genom att predika och dylikt.
Det är inte någon slags hybris jag har fått eller något. Undertecknad har bara fått nog. Nog av all cynism och alla konspirationer. Måhända att jag har fel, men även om jag har det kommer jag inte att erkänna det om så en ungersk brud som går på anabola kommer att pressa mina kronjuveler mot en av sina bastanta armar.

Dagens inlägg kommer att handla om det femte sädesslaget. Sam(vetet). Jag vet att humorn inte är på topp, men förhoppningsvis kan den värma någons frusna själ.

Alla har vi något i vår själ som vi kallar för samvetet. Något som får oss att bli ångerfulla när vi gjort fel och illdåd. Detta är något vi kan tacka för att vi blivit begåvade med, men har inte hela den här samvetsgrejen gått till överdrift?

Enligt mig är det så att vi har blivit så rädda för att få dåligt samvete att vi inte vågar säga vad vi verkligen känner och tycker. Det är inte rätt någonstans. För grundpelarna för ett hälsosamt liv är ärligheten. Som min arma moder säger till mig ofta och alltid har gjort. Ärlighet varar längst ditt lilla pågasnöre.
Det mest sorgliga med det här tycker jag är att man kväver kreativiteten bland oss människor.
Förmågan att svara med kvicktänkta och sårande kommentarer när man känner sig hotad blir isolerad då man tänker på vilket dåligt samvete man kommer få. Nu är inte mitt syfte att vi ska gå runt och såra varandra. Världen är redan en tillräckligt elak plats.

Nej. Det som jag vill få fram är att vi när det verkligen behövs måste våga ta för oss och vågar säga vad vi tycker även om det sårar lite. Jag tar till det gamla klassiska uttrycket "kiss & make up" då man måste vara man nog att säga förlåt. Hoppas inga feminina läsare tar åt sig negativt av detta och klagar. Men sanningen är att ni borde ta åt er. Att vara långsint är överskattat.

För att avsluta gör jag det med att säga. Att bråka och rensa luften då och då kan vara mer nyttigt än onyttigt för oss. Då skapas inte någon äckligt spänd stämning.

Till sist citerar jag Jesus himself.

"Att fela är mänskligt, men att förlåta är gudomligt." Där försvann vi från ämnet, men screw that.

Puss/F

Jo ett brådskande inlägg angående ryktesspridning och även lite moral, enligt traditionella manér.

Mitt otroligt säregna - och i eget tycke ganska roliga rykte - är för tillfället att jag tydligen ska bli pappa. 16 år och farsa. Låter som en b-film alá AV-media som är mening att man ska visa på sexualkunskapen i fyran. Allting startade med att jag drev med några i min klass att jag skulle bli pappa, på ett sådant där självklart, ironiskt och väldigt tydligt sätt. Min nytillkomna kusin på 3 månader hade förstått att jag var oseriös, mer än vanligt. Jag skrattade lite åt tanken på att dem skulle ta det hela seriöst och flög vidare.

Men sedan går det en vecka, cirkus, och jag får ett glatt och lika påverkat samtal av min bror. Han drar någon vals som liknar ; 'Vad fan, det kom fram några och sa du skulle bli farsa, stämmer det?'

Jag förklarade läget och han susade nöjt vidare in i dimman. Som om detta inte skulle vara nog så fick jag två stycken sms dagen efter som innehöll samma fråga. Och även denna gång förklarade jag läget och så var det avklarat.

Mitt problem och ilska ligger inte i att folk tror att jag ska bli farsa utan det absurda i att sprida saker om personer. Källkritik i alla ära, gott folk! Om vi nu ska se faderskap i dessa ”unga” åldrar som en misär och hemsk grej, som jag faktiskt tror att folk som sprider sådana här rykten hoppas på att man tycker, är det åt fanders. För vem vill sprida ett rykte som är roligt och lyckligt för den person som ryktet handlar om? - Det är fanimej inte många.

Nu är detta fallet/ryktet i mina ögon sett ganska komiskt och som jag bryr mig kalaspuff om. Fast då det krävs två för att dansa tango så måste jag avvärja detta rykte. Och för att göra er, jag kallar er ”spridare”, besvikna så hade jag faktiskt också brytt mig kalaspuff om fallet hade varit så att jag faktiskt skulle få äran att bli farsa.

Det är inte OK att leva i andras olycka, så länge det inte är skadeglädje vill säga. Man måste hitta en bra nivå som man kan principiellt följa sedan. Njäea, jag kräver bättring! Någon som visar vart skåpet ska stå. Frivilliga?

Cheers, Daniel!

Ha hopp, kände att det var dags för en uppdatering efter en lång tids frånvaro. Med närmare eftertanke är det fanimej rekordlång skolkning från bloggierandet.

Huh, jag ska idag göra ett försök att skicka ut en moralkaka till er läsare. Då ej sagt att jag alltid har rätt, utan detta är vad jag trixar och blixtrar med i min hjärnstation. Minst sagt.

Dagens underlag blir otrevliga människor – arroganta människor, även kända som rena as.

Definiera arrogant ; människor som anser sig vara av högre rang (level) än vad personen i fråga egentligen är, självsäkerheten och självbilden är lyft till skyarna med andra ord.

Sådana personer värdesätter jag fiskmås, och jag har fobi mot fåglar.

Ordet empati finns inte i dessa sammanhang. Solidaritet kan dem nog inte ens stava till. Här handlar det om att sänka människor som redan ligger. Ett exemplariskt exempel (Huh?) är folk som bara hälsar när dem själva är på humör för att sänka sig så lågt som att hälsa på någon som egentligen är av lägre dignitet än dem själva. Ett annat exempel är folk som skiter fullständigt i hur en person mår eller behandlas bara dem själva vinner på det. DET är arrogans. DET är social kompetens fiskmås.

Dessa inkompetenta, auktoritära avskum är mitt livs stora missräkning. Så som Fredrico anser att hela världen är i en konspiration mot honom anser jag att dessa arroganta människor är i en enda stor konspiration mot mig.

En av mina teorier är att dessa personer så småningom kommer, bit för bit, bli renodlade psykopater. Om dem nu inte redan är det vill säga. Jag har mina misstankar...

Det finns någon härlig klyscha som lyder att man ska tro gott om alla människor man träffar. Jo visst, det är väl en sund tanke, men själv har jag börjat tvivla på den principen. ALLA människor är inte godhjärtade och det krävs ingen smartguy för att inse det. Sedan krävs det heller ingen smartguy för att upptäcka arrogans. Den är tydlig som den är.

Ett annat klischéartat uttryck är ju: Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet. Och det stämmer förbannat bra i detta fallet.

För att summera det här väldigt kortfattat så ska jag säga att mitt livs stora uppgift härmed blir att göra dessa personers liv så jävligt det bara kan vara, fast samtidigt även försöka undvika dem. Och jag hoppas även du hoppar på samma tåg!

Puss, din arroganta sate.

/D.

Kände mig bara allmänt tvungen att uppdatera bloggen litegranna nu såhär inför skolstarten. Den senaste tiden här på baskerbo har varit den mest inaktiva tiden sedan, hm, innan vi började vårt lilla makliga projekt.

Apropå skolstart så ska detta inlägg involvera detta ämne med 0 %,

Det som inlägget snarare ska handla om är ett subjekt som handlar om så mycket som ingenting.
Anledningen är att jag efter jag sovit middag idag vid 6-tiden undrade varför jag egentligen bloggar?

Överläggningen i min hjärna handlade i korthet såhär.

Hm, varför i helvete bloggar jag ? (notera gärna att jag i min hjärna har ett ganska oborstat vokabulär, men jag gillar det)
Gör jag det för att på något sätt bli känd eller på något sätt dra fördel av det? Svar nej.
Gör jag det för att tjäna pengar eller så? Återigen blir svaret nej, med en liten reservation då pengar aldrig skadar.

Sanningen till att detta lilla projekt existerar ( förutom att Amanda kom på idéen och att jag vill sprida mina tankegångar.)
är att jag vill kunna vara lite av ett svin på ett lite humoristiskt sätt och skriva elaka saker, men ändå komma undan med det, för lägg märke till det. Nästan alla inlägg innehåller något hatiskt eller elakt.

Måhända att jag ¨då är känslokall, men jag säger en sak, jag gillar det.

Puss

Nu ska jag ta tillfället i akt och skriva ett inlägg. På dagens agenda står det: skryt.
Skryt är något jag hyser ett stort agg emot. Med det sagt använder jag inte mig utav det heller,
självfallet. Nu är det ju inte så att jag skapat detta hat från grunden, utan det är mina kära päron som bidragit, som med mycket annat, med sin beskärda del av detta hat. Därav är min grund lagd. Eftersom att detta är en officiell och formellt lagd blogg så ska jag inte hänga ut några namn. Men män, dagens fråga lyder som följer: Vad är det som gör att folk skryter?
Att ge sig själv självberöm och sedan vänta på stående ovationer och avundsjuka ögon kan inte vara normalt. Som min kompetenta blogg-kollega tagit upp tidigare men i annan form (bdb) tror jag att även detta faller vid bekräftelsemaniska tröskeln. Har jag förslagsvis köpt en ny bil och självklart en dyr sådan måste min närmaste omgivning få reda på det snarast möjligt. Eller?
Vad vinner jag på att sprida detta? Med nämre eftertanke - Inte ett satans korvöre.
Men trots detta finns det människor som är så pass odugliga och egenkära att dem använder sig utav skryt. Frågan som återstår är hur man ska bemöta en skrytgud, jag har en ideé och en snäll sådan, man använder sig av den välkända ignoransen. Som man brukar säga om troll på internetforumen, ge fan i att mata dem. Även skrytgudar ska behandlas likartat.
Ärade läsare, tänk på detta nästa gång ni träffar en skrytmåns.

För att citera min kära fader:

Troll: Min pappa har en Porsche och en Mercedes.
Josen: Jag fyller år i februari.
Troll: Va?
Josen: Precis, du hörde.
Troll: *Kapitulerar*
Josen: *Njuter*

Nu ska jag fortsätta mitt tuffa jobb, Puss D!

En första hälsning, med andra ord ett första intryck. Jag lider av ett problem som jag vet och också tror många där ute lider av. Eller problem kanske är fel att kalla det, men jag hittar inget bättre ord i mitt vokabulär atm. Dilemma låter nog bättre förresten, men hur som helst. För att komma till sak (saken?!) så tänker jag på en första träff med en människa du tidigare aldrig hört talas om. En främling.

På seder vanliga svenska manér skakar man oftast hand med personen. Och man utbyter sina namn. Det är där mitt problematiska dilemma infinner sig. Man har så fullt upp med att registrera allt ifrån personens i fråga utseende till att få sin egna mun att röra på sig att man totalt glömmer bort att ta åt sig något namn. Tio sekunder senare och personen som man mött har gått sin väg har man fullständigt tappat namnet på denne. Vart är den sociala kompetensen?

Jag tror verkligen inte att detta handlar om ointresse gentemot sin mötande utan mer att man har så fullt upp med att sitt egna intryck ska vara så välartat som möjligt att man inte hinner med någon namn reggning. Jag har försökt tänka på detta under ett flertal första-träffar med människor, men utan vidare framgångar. Om någon därute sitter och ruvar på några tips är dessa varmt välkomna att höra av sig till mig.

Med det sagt är även dagens inlägg slutfört.

Nu har jag en flickvän som väntar på mig. Ciao DanQ.