Tveksamt inlägg
Inte fan är det för att jag skriver på något speciellt sätt, men det är det faktum att jag i detta inlägg inte kommer skriva något utav värde och detta är jag gruvligt ledsen över.
Jag ska bara meddela att hela staben på denna blogg nu har ett uppehåll till kvällningen på fredag då det är dags för ny uppdatering.
Inte för att ni bryr er, men anledningen varför vi är borta är för att vi inte är kvar.
Puss F
Dagens dilemma.
En första hälsning, med andra ord ett första intryck. Jag lider av ett problem som jag vet och också tror många där ute lider av. Eller problem kanske är fel att kalla det, men jag hittar inget bättre ord i mitt vokabulär atm. Dilemma låter nog bättre förresten, men hur som helst. För att komma till sak (saken?!) så tänker jag på en första träff med en människa du tidigare aldrig hört talas om. En främling.
På seder vanliga svenska manér skakar man oftast hand med personen. Och man utbyter sina namn. Det är där mitt problematiska dilemma infinner sig. Man har så fullt upp med att registrera allt ifrån personens i fråga utseende till att få sin egna mun att röra på sig att man totalt glömmer bort att ta åt sig något namn. Tio sekunder senare och personen som man mött har gått sin väg har man fullständigt tappat namnet på denne. Vart är den sociala kompetensen?
Jag tror verkligen inte att detta handlar om ointresse gentemot sin mötande utan mer att man har så fullt upp med att sitt egna intryck ska vara så välartat som möjligt att man inte hinner med någon namn reggning. Jag har försökt tänka på detta under ett flertal första-träffar med människor, men utan vidare framgångar. Om någon därute sitter och ruvar på några tips är dessa varmt välkomna att höra av sig till mig.
Med det sagt är även dagens inlägg slutfört.
Nu har jag en flickvän som väntar på mig. Ciao DanQ.
Mycket snack lite verkstad
Sedan kan man ju undra sig hur många slagsmål det egentligen blev ifall man räknar procent på hur många gånger meningen sades.
Jag får ändå ta och se det som något positivt att det inte blev fler slagsmål eftersom man slår folk vilket egentligen är ganska onödigt om man ser till den vanligast bakomliggande orsaken.
Att någon dude på någon fest har gjort något med någons flickvän. Klart som korvspad att killen blir sur över det, men man får samtidigt se det såhär. På en fest är folk onyktra, saker händer. Dessutom så är man ju alltid två om att göra saker (om inte den andra är däckad). Alltid är de så att pågen i fråga ska ta med sig 20 pers för att "snacka" med duden som gjort något, men inte fan blir det av.
Killen får i stället rannsaka sitt förhållande till bruden. Vill han verkligen vara med en person som han inte han lita på. Det är väl ändå grundstenen i ett förhållande, men som jag brukar säga. Att fela är mänskligt.
Dessutom så måste man se att det är onödigt att bruka våld i huvudtaget.
Som min mor brukar säga. De människor som slåss är dem inte har vettet att lösa problemen som folk.
Med det konkluderar jag mitt inlägg.
Pussen F
m
Det borde ni dock inte göra, för att en air-talker är något såpass enkelt som en människa som använder sig av svåra ord och metaforer som han/hon inte fattar för att ge ett seriöst och moget intryck.
Vad namnet kommer ifrån har jag ingen aning om eftersom jag kom på det själv, men bakgrunden till det är att orden som dessa människor avger är tomma som luft.
Alla har någon gång i livet blivit victimiserade av en air-talker. Ni vet inte när och ni vet inte hur. Jag vill därför att ni i framtiden ska fråga er själva. Fattar duden egentligen vad han konverserar om?
Är ni då misstänksamma så ska ni fråga personen i fråga om han vet vad han snackar om, är det då en air-talker så kommer han att förlöjliga sig själv eller dra därifrån. Visst kan man tycka att det kan vara trevligt att diskutera med sådant avskum, men det är bara ytligt, man känner sig smart när de svåra akrobatiska orden börjar flöda genom munnen, men ser du bakom denna skenheliga ytlighet så hittar du bara osäkerhet och inre tomhet över att personen i fråga inte vågar vara sig själv utan tar något slags akademiskt alias.
Sanningen är att vi borde hjälpa den här typen av människor istället för att snäsa av dem.
Be dem bara att vara sig själva och om de inte gör det så vet ni alla vad ni ska göra.
Döda dem. Skämt åsido, men ni ska ge dem elshocker iallafall.
Prologen till detta inlägg kan ni få svar på via nummer 0730832045.
Puss: Arthur Friedenreich (Fredrik)
Gaylord Nelson.
Nu sitter man här i sommarens ljuvaste tider och skriver ett blogginlägg. Magkänslan säger mig att något är fel. Ska man gå ut eller bara dricka ett glas Proviva® till, det är frågan. Hursomhelst så kör jag vidare på ett blogginlägg helt enkelt. Eller enkelt vetifan om det är egentligen. För att återgå till mer väsentliga ting så ska dagens yber-inlägg handla om principers vara eller icke vara. Daniel, idag även undertecknad, är en stark principgubbe. För att handplocka en av mina favoritprinciper så valdes ”fjäsk” aka. rövslickeri. Det är nog också en av de starkare av dem. Frågan jag ofta ställt mig själv angående detta med mina principer och just denna fjäsk-princip är om jag vinner på det själv eller å andra sida förlorar på det. Egentligen spelar det mindre roll för mig, då jag mår bäst av att inte släppa på mina principer en tum. Men just den tanken gör mig kluven, ska man behålla sina levnadsregler eller släppa på dem enbart för egen vinning? Jag hatar moral, då det kan vara båda enkel, dubbel, trippel och frippel(!), eller quadruppel som det så fint namngetts.
Om man ska leta en antonym till principgubbe så måste det bli något i stil med flexibel-gubbe. För flexibel är det minsta man är som principgubbe (nu får jag säkert en feminist hängandes i hälsenorna, så principgumma√). Eller man kan givetvis vara flexibel ändå, bara det att man inte släpper på just dem punkterna man bestämt sig för att hålla fast vid. För att försöka hålla fast fötterna vid jorden och inte bli något av en eremit så måste man kunna släppa på sina principer när man mött sin överman eller om ni så vill ; överkvinna. Min kära moder är av sådan rang - hon vinner över mina principer allt för ofta... Hon är också ensam om att ha lyckats med denna bedrift. Jag hoppar tillbaka till fjäskhatet igen, efter terminens slut slog det mig att om jag använt lite gulligt snack och lite onödiga komplimanger så hade min slutpoäng sett annorlunda ut. Men det är ju bara lösa spekulationer från min sida som saknar källor men med en gnutta intuition.
Fingertoppskänsla gott folk, fingertoppskänsla. Det blir får bliva dagens episka epilog.
På återseende!
DanQ.
Ironi?
Ironi, Sarkasm eller vad du nu vill kalla det är väl något helt underbart måste jag säga.
Iallafall så länge man fattar vad det är.
Ironi är mitt modersmål tillsammans med svenskan som jag har i blodet. Detta har säkert många fått erfara, men jag måste säga att det inte är något medvetet alltid. Sanningen är att det ofta bara flyter på.
För er som inte vet vad ironi är så ska jag ta en förklaring från legendarerna i Galenskaparna & ledaren där Claes Eriksson.
"När man överdriver något negativt att det blir så positivt att det blir negativt".
Jag formligen älskar denna typen av humor. Då speciellt när personen i fråga man pratar med inte fattar ett dyft och tror att man menar det man säger och inte fattar vibbarna i ironin.
På tal om ironi så måste jag säga att folk är lite dryga med att kommentera bloggens oregelbundna uppdateringar.
Nu orkar jag inte skriva mer, men förhoppningsvis så orkar jag skriva en update under de närmsta dagarna.
Puss/F
Achtung Baby
Ett ganska härligt album med U2, men mer om det någon annan gång när jag blir gammal och bitter. För som det är nu så är jag bara ung och bitter, om det är bättre än att vara gammal och bitter får ni som läser avgöra.
Vad detta inlägg ska handla om, ja, det har jag då inte den blekaste aning om då jag bara kände för att uppdatera.
Ämnet för dagen får bli kändisskap.
En kändis. Kändis är ett annat ord för att vara känd. Detta är något som nästan alla har drömt om att bli pga olika anledningar såsom att ha mycket pengar, man är uppmärksamhetskåt eller bara allmänt kåt och tänker på brudarna/pågarna man kan få på köpet. Jag skulle då inte tacka nej till att bli känd heller. Jag vill inte bli det för uppmärksamheten eller något. Jag bara älskar livsstilen LITE JOBB OCH MYCKET PENGAR.(lägg även till sex,drugs & rock&roll)
Frågan är ju bara. Hur blir man då känd?
Hade det varit för ett ex antal år sedan så hade det varit mycket lättare eftersom vi i Sverige hade programmet Big Brother då det bara var att knulla runt lite i ett hus med ett gäng blondiner så blev du känd och fick en försmak av livsstilen med att festa redan inne i huset.
Nu när detta har lagts ner så är väl Idol det enklaste sättet. Haken och skillnaden där jämfört med Big Brother är ju att du måste kunna sjunga, men samtidigt. När juryn tog vidare Johan Palm så brast ju det kriteriet. Vem som helst kan alltså gå vidare där om man har lite tur. Nu ska jag inte snacka skit om de andra som gick vidare. Resten sjöng riktigt bra med Johan som undantaget.
Nej! ska man bli känd så föredrar jag det gamla hederliga sättet. Att komma på en affärsidé som är banbrytande och nyskapande. Jag har en sådan som jag och min vän Greven har tänkt igenom noga under ett 40 minuters lång Mc Donaldsbesök.
Att vara känd för att vara känd är bekvämt, men samvetet hade inte orkat det. Horace Engdahl (mannen under.) är glad för att vara känd som ni ser.
Puss Puss
